Tankar kring BB-vistelsen

Uppdelningen av föräldraförsäkringen är en fråga som berör många. Många anser t.ex. att det är viktigt att föräldrarna tar halva föräldraledigheten var. Föräldrarna ska dela lika på förlorad karriärstid och tappade pensionspoäng.

Trots det är de institutioner man möter i samhället som har samband med graviditet och tidigt föräldraskap väldigt inriktade på mamman. Min barnmorska ägnade inte G många blickar när han var med på besöken trots att hon på det första besöket (dit jag kom själv) påtalade hur extremt viktig hans närvaro var.

Ännu konstigare (och också en fråga som berör mig mycket mer) är att det i många städer saknas sängplats åt pappan på sjukhuset  när man fött barn. Han behandlas på samma sätt som en besökare som ska lämna sjukhuset när besökstiden är slut.

Jag och G valde att föda Nils på Varbergs sjukhus eftersom de har familjerum där. Ett familjerum är alltså ett helt eget rum med säng för pappan och eventuella syskon. Det finns, mig veterligen, inte på något av sjukhusen i Göteborg. Innan vi kom till Varbergs sjukhus hade vi blivit informerade om att man bara fick ett sådant rum i mån av plats, vilket lät rimligt. När vi kom dit blev vi snart varse att rummet även delades ut efter hur synd det var om en. Och hur synd det var om en det bestämde barnmorskorna.

Första natten fick G inte sova över. Det fanns inga lediga familjerum och att G skulle sova i en soffa eller på golvet bredvid mig kom inte på fråga. Att jag, som var nyopererad, inte kunde lyfta Nils själv ur hans säng spelade ingen roll. Det kunde ju barnmorskorna hjälpa mig med.

Eftersom mjölken inte hade satt igång var jag lika onödig (eller snarare nödvändig) som G. Vi kunde ge Nils lika mycket trygghet, värme och närhet. Trots det undrar jag om det tillåtits (om jag nu inte varit opererad) att jag åkte därifrån och inte G. (Notera att min poäng inte är att jag ville ifrån sjukhuset utan det sjuka i att pappor tvingas åka ifrån sitt nyfödda barn.) Jag fick istället dela rum med en annan mamma. Hon var där när jag skulle "testa att gå på toa" och ingen fråga som jag ville ställa barnmorskorna var så känslig att inte hon kunde höra på. På natten grät hennes barn när Nils äntligen somnat. Nils gråt stressade mig extra mycket eftersom jag visste att den väckte henne och hennes barn. Något som skulle kunna ha varit endast en positiv upplevelse blev istället något jag blir arg när jag tänker tillbaka på.

Andra natten fick vi ett familjerum och allt var frid och fröjd. G kunde sova över och avlasta mig nattetid med allt som inte hade med amning att göra. Precis som det borde ha varit från dag ett.

Tredje natten trollade de fram ett tomt familjerum vid niotiden efter att jag börjat darra på överläppen när jag pratat om hur lite jag ville att G skulle behöva åka därifrån. Det var underligt eftersom de tidigare tagit ifrån oss vårt rum med motiveringen att det fanns andra par som var mer prioriterade än oss. Den nya förklaringen blev att de aldrig brukade ge samma familj ett familjerum två nätter i rad av rättviseskäl. De tänkte alltså uppenbarligen hellre låta ett familjerum stå tomt än att ge det till oss två nätter i rad.

Till saken hör att man betalar extra för att få ett familjerum. Jag minns inte exakt vad vi betalade men jag har för mig att det var runt 500 kr per natt. Jag vet inte om det motsvarar den faktiska merkostnad som sjukhuset har för att ge oss ett eget rum men jag hade gladeligen betalat det dubbla för att vara säker på att få ett eget rum. Men det valet har man inte Göteborg med omnejd.

När min farmor födde sina tre första barn fick farfar inte vara med vid förlossningen (när hon födde sitt fjärde fick han vara med.) En inställning som känns helt absurd idag. Även om det inte är lika absurt att neka pappan en sängplats på sjukhuset som att inte låta honom vara med på förlossningen så är det konstigt på samma sätt. Det borde vara en självklarhet att pappan får vara med. Både för hans egen skull, för att avlasta mamman och få en så tidig anknytning till barnet som möjligt.

Genomsnittskvinnan föder barn lite mer än två gånger i livet. Så mycket skatt som vi betalar i Sverige tycker jag inte att det är för mycket begärt att kräva att samhället försöker göra det till en så bekväm och mysig upplevelse som möjligt.