Sova hela natten - första natten

Igår började vi alltså Anna Wahlgrens Sova hela natten kur. Här kan man läsa vad den går ut på om man är intresserad. 

Första natten kändes både bra och dålig. 

Läggningen gick över förväntan. Jag var nervös för hur det skulle gå att somna utan napp. Han har somnat med nappen i mun sen  han var riktigt liten. Men det gick bra. Nils började skrika lite vid läggningen men tystnade nästan direkt när jag började buffa - något som det står i boken kan ta upp emot 45 minuter. Men som nämnts har jag ju buffat Nils till sömns många gånger. När Nils var lugn och mjuk gällde det ju att ta sig ut ramsande (vår ramsa är Godnatt, godnatt nu ska vi sova.) och få honom att ligga kvar och somna på egen hand. Första gången gick det inte. Nils stod upp och skrek och jag fick gå in och buffa på nytt. Han började skrika även andra gången jag gick ut men han tystnade efter ett tag. När det varit tyst ett tag var det dags för bekräftelseramsan - alltså samma ramsa igen men mer för att bekräfta att han gör rätt och för att få sista ordet. Han ska ha med sig ramsan in i sömnen. Jag förstår meningen med bekräftelseramsan men jag kan säga att den känns helt fel. Ungen har precis tystnat och börjat somna på egen hand och då ska man störa honom genom att börja snacka utanför dörren. Nils började gråta när han hörde bekräftelseramsan och jag fick gå in och buffa igen. Lite kortare den här gången och sen gick jag ut med ramsan. Nu låg Nils kvar i sängen och var mer eller mindre tyst. Efter ett litet tag tystnade han helt. Jag väntade ett litet tag till och sen lyckades  jag säga bekräftelseramsan utan att Nils reagerade. Hela läggningen tog cirka 40 minuter och kändes väldigt lindrig som en första läggning. Och lite som ett skolboksexempel på hur en första läggning ska gå till enligt boken. Då var jag mycket stolt över mig själv och Nils som varit så duktiga. 

Nils vaknade till två gånger innan jag själv la mig klockan tio och en gång vid tolvtiden. Jag gjorde om proceduren en gång till med ungefär samma förlopp och resultat. Fast lite bättre. Jag märkte att han började lyssna på ramsan och ta till sig den. Även om han fortfarande var sur såklart. 

Klockan ett vaknade Nils ytterligare en gång och den nattningen är anledningen till att det inte känns riktigt bra. Efter att ha gått ut två gånger stod Nils upp i sängen och grät men inte hjärtskärande utan mer argt. Eftersom han stod upp och inte verkade tystna så gick jag in ytterligare en gång och började buffa. Då blev Nils jätteledsen. Han vägrade ligga still och bli buffad. Han ville upp och stå eller förmodligen att jag skulle ta upp honom. Jag fick hålla fast honom och buffa medan han stretade emot. Det kändes som jag brottades med honom under tiden som han skrek som en tok. Han tystnade och lugnade ned sig efter ett tag - kanske fem minuter - men det kändes som ett år och jag var gråtfärdig. Efter lite buffande lyckades jag ta mig ut ramsande och Nils somnade efter lite gnyenden. Efter ett tag vågade jag smyga mig in till tältsängen och somna om. Jag drömde att jag var i Slottskogen med Nils och att jag passade honom så dåligt så att han rullade ned för en backe, slog i ett träd och vred armen ur led. Man behöver inte vara Freud för att tolka den drömmen direkt. 

Nils vaknade en sista gång vid kvart i fyra. Omnattningen gick ungefär lika smidigt som den första läggningen. Han somnade runt halv fem och sen sov han till sju då jag och G väckte honom med tjo och tjim. 

Jag antar att det var en helt okej första natt - ettnattningen till trots. Jag är väldigt allergisk mot att Nils gråter och ser varje skrik som ett misslyckande. Anna Wahlgren menar att barnen aldrig gråter när hon sitter vid kurar. Samtidigt skriver hon att skrik är det enda sätt barn har att kommunicera med och att det är helt normalt att barnet "reagerar", "är argt" och "ställer frågor" så jag vet inte riktigt hur hon definierar gråt.