En av anledningarna till att vi köpte den vagn vi har (en Urban Jungle) är att vi blev tipsade om att den går att springa med. Jag såg mig själv springandes med vagnen ooofta. Precis som jag skulle lämna den lille på barnpassningen och vara på gymmet oooofta. Jag såg inga hinder i att kunna träna minst 4-5 ggr i veckan.
Nils hade andra planer. Att han inte gillar att bli lämnad på barnpassningen på SATS har jag ju skrivit om tidigare. Att springa med vagnen har det inte heller fungerat så bra.
När Nils var riktigt liten och låg i liggvagnen hade det nog funkat men då var jag för feg. Jag var rätt att han skulle skvalpa runt i vagnen och slå huvudet i en den stenhårda (?) vagnväggen.
När Nils började sitta i sittvagnen så hade han två lägen. Antingen var han skitsur. Eller så sov han. Gick man tillräckligt länge med vagnen somnade han alltid. Jag hade kunnat springa med Nils när han sov men under den här perioden (eller ja, sån är jag fortfarande) var jag rätt besatt av att få egentid att fixa med saker eller sova själv när Nils sov. Jag hade inte alls lust att slösa dyrbar sovtid på att springa.
Jag har sprungit cirka tre gånger med vagnen och alla gångerna har det varit korta sträckor.
Nils älskar fortfarande inte att åka vagn. Men när han kan kolla på bilar, spårvagnar och annan trafik glömmer han liksom av det. Dessutom somnar han inte längre tvångsmässigt när man kör vagnen ett tag. Den senaste tiden har jag därför promenerat en hel del med Nils i vagnen. Och idag var det dags för en längre löprunda. Jag passade på precis efter han sovit middag så han skulle vara på gott humör, tog på honom massa kläder för det var rätt kallt och satte honom i vagnen. Jag hade på förhand tänkt ut en springrunda där det skulle vara trafik i princip hela tiden. Inte alls lika mysigt som han springa i skogen men att göra det är bara att glömma. Nils skulle tröttna på fem minuter.
Jag sprang i cirka en timme och Nils var nöjd hela tiden. I början kollade han bak rätt mycket på vad jag höll på med. Förmodligen lät jag lite mer flämtande och frustande än vad jag brukar göra men efter ett tag satt han helt lugn och spanade in den härliga utsikten. Det var inte så jättestor skillnad att springa med vagnen så länge det inte går uppför. Då blev det vansinnigt jobbigt. Jag gick i en del branta backar men hade jättehög puls ändå. Jag var så nöjd med mig själv när jag kom hem och så stolt över Nils som varit så duktig.
Nu ska jag väl inte ropa hej innan jag provat det några gånger men jag är så nöjd med att det fungerade. Nu finns det verkligen inga ursäkter för att inte springa längre.
Nils hade andra planer. Att han inte gillar att bli lämnad på barnpassningen på SATS har jag ju skrivit om tidigare. Att springa med vagnen har det inte heller fungerat så bra.
När Nils var riktigt liten och låg i liggvagnen hade det nog funkat men då var jag för feg. Jag var rätt att han skulle skvalpa runt i vagnen och slå huvudet i en den stenhårda (?) vagnväggen.
När Nils började sitta i sittvagnen så hade han två lägen. Antingen var han skitsur. Eller så sov han. Gick man tillräckligt länge med vagnen somnade han alltid. Jag hade kunnat springa med Nils när han sov men under den här perioden (eller ja, sån är jag fortfarande) var jag rätt besatt av att få egentid att fixa med saker eller sova själv när Nils sov. Jag hade inte alls lust att slösa dyrbar sovtid på att springa.
Jag har sprungit cirka tre gånger med vagnen och alla gångerna har det varit korta sträckor.
Nils älskar fortfarande inte att åka vagn. Men när han kan kolla på bilar, spårvagnar och annan trafik glömmer han liksom av det. Dessutom somnar han inte längre tvångsmässigt när man kör vagnen ett tag. Den senaste tiden har jag därför promenerat en hel del med Nils i vagnen. Och idag var det dags för en längre löprunda. Jag passade på precis efter han sovit middag så han skulle vara på gott humör, tog på honom massa kläder för det var rätt kallt och satte honom i vagnen. Jag hade på förhand tänkt ut en springrunda där det skulle vara trafik i princip hela tiden. Inte alls lika mysigt som han springa i skogen men att göra det är bara att glömma. Nils skulle tröttna på fem minuter.
Jag sprang i cirka en timme och Nils var nöjd hela tiden. I början kollade han bak rätt mycket på vad jag höll på med. Förmodligen lät jag lite mer flämtande och frustande än vad jag brukar göra men efter ett tag satt han helt lugn och spanade in den härliga utsikten. Det var inte så jättestor skillnad att springa med vagnen så länge det inte går uppför. Då blev det vansinnigt jobbigt. Jag gick i en del branta backar men hade jättehög puls ändå. Jag var så nöjd med mig själv när jag kom hem och så stolt över Nils som varit så duktig.
Nu ska jag väl inte ropa hej innan jag provat det några gånger men jag är så nöjd med att det fungerade. Nu finns det verkligen inga ursäkter för att inte springa längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar