Jag är lite rädd

Jag har en egenskap som inte är vare sig särskilt charmig eller praktisk efter det att man fyllt 15 år. Jag är mörkrädd. Inte så mycket när jag är ute och går men när jag är ensam hemma efter det mörknat eller om jag är själv i tvättstugan när det är kväll.  Blä. 

Jag är som ett litet barn. Det börjar med en liten rädsla i magen. Det kan vara något knak i golvet eller en öppen dörr som gör mig rädd och så börjar jag skrämma upp mig själv. Jag börjar fantisera om vad som kan ha orsakat ljudet eller vad som kan finnas bakom dörren. När jag gör det så tänker jag bara på läskiga orsaker och inte alls på vad som egentligen är rimligt som att det är kallt eller så. Sen tänker jag att det hemska är någonstans i lägenheten och bara väntar på att jag ska gå och lägga mig. När jag väl skrämt upp mig själv så krävs det massa rationellt tänk och många djupa andetag innan jag är lugn igen. 

Jag vet inte riktigt varför jag är så feg av mig. Ingen av mina syskon är det vad jag vet. När jag var yngre och bodde hemma brukade jag krypa ned hos min lillasyster när jag blev rädd. Brukade skylla på att det var en spindel i mitt rum - vilket var sant i hälften av fallen. Jag är sjukt rädd för spindlar också. 

När jag var yngre trodde jag aldrig att jag skulle kunna bo själv eftersom jag var så fjantig men det har gått bra. Jag har bott så litet så att jag har kunnat överblicka hela lägenheten när jag skulle somna. Jag har dessutom inbillat mig att så länge man bor i lägenhet så finns det en rimlig chans att någon kommer till ens undsättning om man skulle skrika. Så är det nog inte men det känns ändå tryggt att veta att det är folk runt omkring mig. 

Nu bor vi i en lite större lägenhet med flera rum. När jag sover själv - vilket är ganska ofta eftersom G är borta en del i jobbet - brukar jag gå runt och kolla alla rum innan jag lägger mig. Dessutom kollar jag om dörren är låst tre tusen gånger. Jag vet inte varför jag vill bo i ett hus eftersom jag inte kommer våga sova själv där. 

Min mörkrädsla har blivit lite bättre sen Nils kom. När jag blir rädd brukar jag tänka att jag måste skärpa mig eftersom jag måste skydda Nils om det nu skulle hända något. Det hjälper, konstigt nog. 

Idag är jag lite extra rädd. Har nojat kring det faktumet att vår lägenhetsnyckel fungerar till att öppna entrén och tvättstugan och undrat om det innebär att alla i vårt hus kan komma in i vår lägenhet. Men nu har jag pratat med min pappa och han säger att det inte fungerar så. Så nu ska jag lugna ned mig.