Om att ha kontroll

När jag fick barn blev jag lite förvånad över hur jobbigt det var. Jag är äldst i en stor syskonskara och har tidigt fått hjälpa till att mata, byta och leka med de små liven. Inget som jag upplevde som särskilt jobbigt. Jag trodde jag hade rätt bra koll på vad det innebär att ha barn och att det inte skulle bli en så stor påfrestning för mig. Men det blev det.

Missförstå mig inte, det går inte en sekund utan att jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som har Nils. Han är verkligen det finaste!! Med det sagt kan jag snacka lite skit om honom ;-). Att ha barn är inte alltid en dans på rosor. Man är inte superlycklig hela tiden. Inte jag iaf. Trots det har jag haft svårt att sätta ord på vad det är som är så jobbigt med att ha barn. För jag tycker fortfarande inte att det egentliga arbetet det innebär att ha barn är så tufft. Alltså att byta, torka, vyssja o.s.v. Min jobbkollega hade en idé om varför det är så jobbigt. Det handlar om förlorad kontroll. Tidigare har jag varit så lyckligt lottad att jag haft hyfsad kontroll över mitt liv. Jag har kunnat bestämma vad jag vill göra och när. Har jag varit missnöjd med något har jag kunnat förändra det. Det kan jag inte längre. Jag förfogar inte längre helt över min tid och mitt liv. 

Den del av mitt liv där jag helt själv bestämmer jag vad jag vill göra är numera begränsad till när Nils sover (inte ens då har jag fullständig kontroll eftersom jag inte vet när han kommer att vakna) eller när G (eller senare någon annan) har hand om honom. Jag har aldrig upplevt mig som något kontrollfreak men det finns vissa saker jag anser är viktiga. Jag gillar att gå på toaletten i lugn och ro. Jag tycker om att duscha varje dag. Jag tycker om att ha rena kläder på mig. Jag tycker om att komma i tid. Jag gillar att äta fem mål mat om dagen, helst utan att behöva kasta i sig maten stående. Listan kan göras hur lång som helst med relativt grundläggande saker som jag anser mig ha lov att göra. Men med ett litet barn är det inte helt enkelt. Under vissa perioder av Nils liv har det fungerat jättebra att lägga honom någonstans och göra något eget som att duscha eller äta utan att han skriker eller är såpass missnöjd att jag får dåligt samvete. Men oftast har det inte det. Han vill bli buren och underhållen heela tiden. Det går naturligtvis att strunta i hans gnöl och köra sitt race. Men dels har jag inte hjärta till det. Dels blir det inte en särskilt avslappnad stund på toa eller i duschen. Man kan tycka att man planerat allting perfekt och så ställer bebisen allt på ända, Jag vet inte hur många gånger jag varit på väg någonstans och fått på mig och Nils kläder när han spytt ned hela sig och gärna mig och så har man fått börja om på nytt. Alternativt gå dit man ska lite äckligare.

Man har ingen kontroll över sitt hem. Vår lägenhet översvämmas av fula babygym, babystolar och leksaker. Och visst man kan plocka bort sakerna på kvällen men under större delen av dagen ligger de utspridda. Jag kan dessutom inte förstå hur den lilla knodden kan smutsa ned så mycket som han gör. Och då pratar jag inte ens om hans försök att sprutlackera badrummet. Barnvagnen geggar ned, han spyr på golvet och skapar massa tvätt. Dessutom är man inte så sugen på att använda den lilla egentid man har till att städa.

Utan att bli för privat så har man dessutom tillfälligt förlorad kontrollen över sin kropp. Jag kan inte vara ifrån Nils för länge nu när jag ammar. Visst Lars Ohly har rätt - man kan använda en bröstpump. Jag har dessutom så lyckligt lottad att Nils äter både ersättning och tar flaska. Men jag får ont om jag inte inte lättar på trycket med jämna mellanrum. Och ärligt talat hur skoj och fräscht är det att gå in på toa någonstans för att pumpa?

Som om inte det här vore nog så har jag tappat kontrollen över mitt eget känsloliv. Utan att vara för skytsam har jag oftast ansett mig vara en ganska rationell person som inte oroar mig över småsaker. Not anymore!! Nu oroar jag mig över alldeles för mycket och helt i onödan. Små prickar på hans kropp kan få oanade proportioner klockan tre på natten. Är det vattenkoppor? Eller ringmask? Eller något ännu värre? Jag har tagit tempen på Nils så många gånger att vår febertermometer fått slut på batterier. (Inte helt sant. Den stora boven är nog att jag glömt att stänga av den. Men ändå.) Jag har googlat ätvanor, sovvanor, utvecklingsfaser och annat smått och gott till förbannelse. Ibland lugnar det. Oftast inte.
Alla känslosvallningar är dock inte av det negativa slaget. När jag börjar gråta när jag hör Vargsången (delen där hon sjunger "ungen min får du aldrig") eller Idas sommarvisa (delen där hon sjunger att barnen blir fulla av sommar och benen blir fulla av spring) så känns det faktiskt mest fint. Jag har dock stora förhoppningar om att återfå en del av mitt vett när jag slutar amma.

Anledningen att jag tror att min jobbkollega har rätt är egentligen inte för att jag kan rapa  upp tusen exempel på där jag känner mig stressad och obekväm utan för att jag - och många andra - upplever att det blir lättare att ha hand om barnet när man börjat införa rutiner. Jag vill ha rutiner till allt - sömn, mat, promenader, you name it. Jag har ingen aning om Nils faktiskt sover bättre för att jag infört vissa kvällsrutiner. Jag tror det. Och framförallt får det mig att känna mig säkrare. Vi går inte bara runt med Nils och väntar på att han ska somna som vi gjorde i början utan vi har en metod. Jag antar att det är ett sätt att försöka återfå den förlorade kontrollen. Jag kan inte riktigt styra när Nils ska sova men jag kan bestämma att han ska ha pyjamas på sig typ.