Hur gör ensamstående?

Som jag gissat blev tågresan lite av en pärs. Eller själva resan gick jättebra. Nils var superfin och satt och log åt alla medpassagerare de första två timmarna och den sista timmen sov han.

Men att komma på tåget var en rysare. Man får som nämnts inte lov att ha barnvagnar stående i gången eller i utrymmet utanför gången utan man är tvungen att fälla ihop den och lägga den på bagagehyllan. Problemet är att vår vagn kräver två händer för att fällas ihop och det var ungefär en hand mer än vad jag hade när jag bar på Nils.

Det började bra. En snäll gubbe hjälpte mig på med vagnen, Jag tackade honom och de som stod bakom honom genom att blockera hela ingången när jag började mixtra med vagnen. Min taktik var att låta Nils ligga kvar i liggdelen, få undan hjuldelen och sedan lyfta ur honom med ena handen och ta liggdelen med den andra. Här vill jag poängtera att jag även hade skötväska och ryggsäck att kånka på.

Planen gick bra ända till jag upptäckte att det var knökfullt i bagageutrymmet. Men vagnen var ju tvungen att gå in så jag såg ingen annan lösning än att pressa in den ovanför alla väskor. Redan när jag stod med liggdelen och Nils på varsin arm börjar en kvinna gnälla om att hjuldelen inte ligger så bra, Jag får undan liggdelen som ju är smalare men anser mig inte kunna göra några större justeringar med hjuldelen så jag puttar bara in den lite längre in och känner efter om den ligger stabilt. Det gör den. Ganska iaf.  

Jag hinner till min plats som är bredvid en kille i trettioårsåldern. Mannen har sin tjej och sitt barn på platserna bakom oss. Jag kränger av mig jackan och får upp väskorna på hatthyllan när den gnälliga kvinnan kommer och informerar mig om att min vagn har trillat ned...

Nu var jag ganska stressad. Mitt huvud söker febrilt efter lösningar. Jag kan inte både få upp hjuldelen på nytt och hålla Nils samtidigt. Här fattar jag det blixtsnabba och såhär i efterhand något konstiga beslutet att be min medpassagerare att hålla Nils. Jag hann tänka att han inte kunde vara helt ovan vid barn när han hade ett eget och att han inte kunde vara helt knäpp eftersom han hade sin familj med sig. Så jag gick och fixade med vagnen och lämnade Nils till en komplett främling!!

Nu gick det ju bra. Nils verkade inte bry sig närmvärt och om killen tyckte jag var konstig så sa han inte det. Det kändes sådär. Jag kände mig som en dålig mamma som inte kunde hantera allt själv. Men vad ska man göra i såna här situationer? Hur gör ensamstående? Åker de alltid tåg med kompisar? Eller åker de inte tåg? Ber de kvinnan eller medpassageraren att fixa med deras vagn? Jag vet inte. Jag känner inte heller några ensamstående med barn som jag kan fråga. Men en sak är säker. De förtjänar all respekt som dagligen måste lösa såna här vardagssituationer helt på egen hand.